Man kan ha det hur bra som helst i nuet men ändå sakna det förflutna, det som en gång fanns, det som en gång var.. Det känns som om allt var lättare då, men varför?
Man går igenom alla processer i alla delar av ens liv på olika nivåer. Så som barndomen, tonåren och nu vuxenlivet, alla dessa har sina tuffa tider och ändå så saknar man det.

Jag antar att det är den där oskyldigheten och tryggheten som drar en tillbaka. Rösten av mammas och pappas röst om kvällarna när man skulle sova. Rösterna hemma från syskon man leker, retas med och skrattar med. Bara tanken av att veta att dom finns i rummet intill skapar en trygghet. I stunden tänker man att det alltid kommer vara så, dom kommer alltid finnas i rummet intill..

Men man vaknar en dag, och vad hör man..? Tystnad.. Det finns ingen i rummet intill..Det är bara du.. Dina nära och kära är utspridda i olika städer, alla har följt sina spår i livet. Jobbet kallar, skolan kallar eller kanske kärleken. Men rummet intill är tomt... Det känns som om någon har tagit ifrån dig allt som betyder något! Dom finns där...Men inte i rummet intill...