Att vara liten...Jag tror att det är den bästa känslan som finns!? För att i det stora hela känner man inte så mycket och man tänker inte så mycket. När man väl tänker så är det på små grejer. Självklart så vill man bli stooooor också, det är det nog alla barn som vill någon gång. Att vara liten är skönt men dock inte alltd. Kids can be cruel!

Man uppskattar inte heller mycket när man är liten, hjärnan har inte kommit till den nivån. Egentligen spelar det inte så stor roll vad man har för man tänker som sagt inte på det, man bryr sig inte helt enkelt.. Det enda man vill är att gå ut ch leka med sina kompisar, kamma sina dockor eller kanske leka med action man.

Att vara liten innebär oftast att "leka stor". Det är en del av läroprocessen och utveckligen till ens personlighet och uppväxt. Man tittar och man tar in av samhället. Man tar in av mamma och pappa, av syskon och andra vuxna och så gör man som dom. För det är det enda man kan..

Att vara liten innebär också att inte veta vad det innebär att bli stor. Nu när man är i sina 20 år så har man en hel del tid att tänka. Kring livet. Leken är över och alvaret börjar. På riktigt! Frågor som "Vad ska jag göra nu? Vad vill jag jobba med? Vill jag plugga vidare eller ge mig direkt ut i arbetslivet?" osv dyker upp. Många många frågor men få svar. Så skillnaden mellan att vara liten och att bli vuxen är att, som liten får man alla svaren. Som vuxen måste du kämpa själv för ett svar. Vissa mer, andra mindre.. Man stressar, oj vad man stressar! Tårar rinner för vardagen, för livet. Inte för att ens docka gått sönder. Som vuxen känner du en sådan smärta och rädsla att du bara vill slita ut hjärtat ur kroppen. Som liten är den största rädslan monstret under sängen.

Åhh...Nu vill man vara liten för bara en dag...

---

Aktuellt just nu... Jag kanske åker till Bosnien den 26e juli.. Prijedor..Cevapi..Sol.. Fest.. Åhh.. Vem kan säga nej?